Jan Svensson

Jan Svensson
Professor, Institutionen för nordiska språk,
Lunds universitet
Fackområde: Svenska språket
Född: 24.01.1950

MOTIVERING: Jan Svensson är en mångsidig forskare som utan att förlora det språkvetenskapliga fotfästet har lyckats sätta in språket och den språkliga kommunikationen i dess kulturella och historiska sammanhang.

I sitt första större arbete studerade Svensson Sveriges Radios nyhetsförmedling. Han ville ta reda på vilken typ av innehåll som nyheterna bestod av, hur informationen konstruerades och hur tätt den förpackades. Det svåraste och mest fruktbara i detta arbete var att avgränsa de innehållsliga byggstenarna på ett någorlunda objektivt sätt och att för var och en av dem på ett systematiskt sätt avgöra om innehållet faktiskt påstods eller bara togs för givet.

I en nyare monografi studerade han det svenska offentliga samtalet under efterkrigstiden, sådant det fördes i riksdag och tryckta medier. Han inspirerades här inte bara av teorier från språkvetenskapliga traditioner utan också av Jürgen Habermas. Den avgörande frågan var här om och i så fall den nyare mediakulturens krav på korthet och slagkraft påverkade debattens innehållsliga struktur, framför allt om det minskade utrymmet för analys till förmån för snabba utspel och slagordsmässig verklighetsbeskrivning. En besläktad undersökning gällde informationsflödet inför EU-omröstningen. Svensson demonstrerade här på ett nästan kusligt vis kvalitetsskillnaden i fråga om djup och bredd i information och analys mellan de stora dagstidningarna och dagspressen i övrigt.

För en humanistisk forskare med ambitionen att undersöka förhållandet mellan språk och samhälle blev det tidigt nödvändigt att intressera sig för kommunikationen i ett historiskt perspektiv. Svensson skrev redan på 80-talet en mycket använd akademisk lärobok om hur de samhälleliga kommunikationsvillkoren förändrats sedan Vasatiden. Han kunde därmed också skissera och ge början till en förklaring till hur det svenska standardspråket – både sättet att göra texter och själva språkbyggnaden – påverkades av de sam- hälleliga och kulturella omständigheterna som var en av dess förutsättningar.

Just nu leder Svensson ett nationellt projekt om svensk sakprosahistoria från 1700-talet och fram till vår tid. Projektet som har sina teoretiska rötter bl.a. i den brittiska kritiska diskursanalysen, har redan avkastat en lång rad innehållsrika och tankeväckande delstudier av de många medarbetare som är knutna till projektet. Han har t.ex. nyligen själv gjort en skarpsinnig punktundersökning av hur den socialpolitiska diskursen förändrades över tid i texter om fattigvården.

Mycket annat skulle kunna sägas om Jan Svenssons skrifter och vetenskapliga verksamhet. Bilden av honom vore emellertid ofullständig om man här glömde bort att han inte bara är en framgångsrik projektledare och pådrivare utan också en effektiv och stimulerande lärare, inte minst för studenter som skriver uppsatser och doktorsavhandlingar. Han leder ett kreativt seminarium om nysvensk texthistoria där en entusiastisk krets av kolleger och yngre forskare deltar.